Det är inte bara kameraentusiaster som tycker att det var bra nog förr. Jag hade lika gärna kunnat fastna för gamla bilar, men det föll på att jag helt enkelt inte har någonstans att hålla till med en sådan hobby. Ibland undrar jag om min hustrus tålamod kommer att räcka till för det lilla jag gör, men jag är ganska säker på att hon inte hade haft tålamod att åka många timmar i gammelbil.
Gamla bilar och gamla kameror har många drag gemensamt. Dels den rent tekniska. Man kan mycket väl få utlopp för sin fingerfärdighet både som hobbymekaniker och som hobbyfotograf. I sista stund är det något som havererar, och ska man ta hem bil(d)en så kan det behövas en handpåläggning. Jag känner mig nog mer bekväm med att meka med bilar än med kameror, helt enkelt för att det tenderar att vara större bitar, som hoppar kortare sträckor på sina eventuella fjädrar.
Sen är det annat också, handhavandekänsla, dofter, jakten på reservdelar och tillbehör. Att hålla gammal teknik vid liv är en sport med många discipliner. Något av det viktigaste för mig är att man glädjer andra. Nostalgiker som inte har lust och möjlighet att själva hålla på att meka kan få breda leenden på sina ansikten vid anblicken av en fint hållen Volkswagen, eller en Rolleicord.
Bilden i sig
Jag börjar bli kräsen kring mina fotografier. De bilder jag samlar in av en slump verkar duga allt sämre. Här kan jag till exempel fråga mig varför jag bara använder halva negativet. Jag fotade genom en lucka i trafiken, så det var lite bråttom, men hade jag inte kunnat höjt blicken några grader? Det hade löst problemet med de lutande linjerna i bildens ytterkant också. Jaja, ibland går det lite för fort.
Men visst finns det en balans i bilden också? Trots att motivet är mitt i och att det är tomt i nederkanten? Det är något med taxibilarna, och med linjen av skyltdockor och fotgängare. Den får stå som den är.