Hösten som gått har varit fantastisk ur en fotografisk synvinkel. Mycket färg i träden, och som höll länge. En snödämp allaredan och många händelser att dokumentera, hemma hos mig, och ute på stan. De senaste dagarna har färgerna helt klart gått över i grått, men för mig dröjer sig färgerna kvar. Händelserna under och efter snöovädret den 9 november likaså.
Besvärlig vinter, för några dagar i alla fall.
Det är bra att vara lite ovetande. Att inte fundera för mycket mellan varven. Just det här är väldigt vackert, just det här upplever jag nu. När mörkret nu faller så kan jag se tillbaka på vackra dagar. Jag behöver se tillbaka, både för att gå igenom mina bilder och för att inse att det tunga grå som nu sänker sig över mig inte är permanent. Och jag kan inse att små händelser, just där och då, är vackra på riktigt.
Kamerans urval är en variant av det här mentala urvalet. Jag kan visa på en blomkruka utan att visa något alls av dess omgivning. Inte bara där och då, utan exakt just där i exakt det ögonblicket. Och när omvärlden är grå, tråkig och beklämmande kan man behöva lyfta fram detaljer, parenteser och små, små gnistor av färg i allt det gråa.