Jag har försökt göra en recension av Leica M9 sedan en tid tillbaka. Inget avancerat, utan bara en sida att lägga här på bloggen bland mina övriga kameror. Men det är svårt att recensera Leica M9. Det har gjorts många gånger, och kameran är något av en vattendelare. Hos mig väcker den frågor. Är den egentligen särdeles bra? Är det verkligen så viktigt hur det känns att fotografera? Består bekymret med Leica M-kameror mest i prislappen?
Kameran är egentligen inte särskilt bra, inte längre revolutionerande, och dessutom rätt så pretentiös. Men det är okej, för det är en Leica. Den tar alla mina härliga Leitz-objektiv, den ligger rätt i handen, den är enkel att använda och den är så liten att den alltid kan följa med.
Omställning
Just nu tar jag mått och steg för att förenkla mitt fotograferande. Jag har inte den tid jag hade innan jag blev förälder. Jag har heller inte tålamod att hantera allt skrot som står i kameraskåpet. Det har helt enkelt blivit för stor fokus på prylarna och för lite på fotograferandet.
Smile – Leica M6
Jag älskar att använda Leicor. Det är lätt att tro att jag hamnat i någon slags märkesfälla, men då får det vara så. Min M3 är fortfarande den bästa kamera jag vet. Just för att den gör fotograferandet enkelt. Det handlar om att få rätt exponering, och rätt fokus. Allt annat är konst. Precis som det skall vara. M9:an närmar sig det.
Med leican förutsätts att man kan fotografera, det är inte en särskilt förlåtande kamera. Möjligen kan man säga att den helt enkelt inte är så bra som till exempel en Sony A7II.
Priset
I dagarna kom Leicas senaste modell M10 ut på marknaden. Det jag hunnit se av publicerade bilder lovar mycket gott. Jag har även läst specarna, och det är mycket i den nya Leican som jag skulle önska mig. Inbyggt WiFi är väldigt trevligt, och den nya sensorn ger fantastiska bilder.
Fotad med en bortbytt Canon 5DmkII
Något annat intressant som följer vid en ny lansering är att priserna på tidigare generationer Leica plötsligt rasar. Åtminstone de digitala.
En begagnad M8 kan du i skrivande stund få för gott och väl under tiotusen kronor. En M9 under tjugo. Leica M följer snart efter. Just den var aldrig för mig – jag vet inte varför. Den lockade inte med sin storlek, och sina digitala sökarramar. Den känns inte rätt för mig.
Priset för just min M9 var både lågt och högt. Jag bytte bort en kamera som jag mer eller mindre slutat använda. Därför lågt. Samtidigt så tog det bort ett helt system av objektiv och tillbehör för mig, invanda prylar som svarade väl mot mitt uttryck. Därför högt. Såhär i efterhand så ångrar jag mig inte det minsta. Det händer fortfarande saker med mitt fotograferande, och Leica är vägen framåt för mig.